Hur kom man hit? Hur och när? Då och nu

Funderar ofta på hur jag hamnade där jag är idag, vad var det som gjorde att jag blev den jag blev osv. Som ung trodde jag att allt kommer serverat på ett silverfat... en vacker dag. Det händer även idag att jag väntar på att bli serverad, obotlig optimist som man är. Har börjat inse att ingenting ska tas för givet.

Har aldrig varit en pratare, jag är en sådan person som gärna håller inne med allt jag känner tills den dagen jag exploderar... och då smäller det högt. Av någon anledning har det alltid varit lättare för mig att skriva av mig istället för att prata med någon.
Jag minns första gången jag tog kontakt med en kontaktgrupp i min hemmaort för barn med alkoholiserade föräldrar. Det enda jag sa när jag ringde var att jag ville gå med i gruppen. Jag presenterade mig inte, talade inte om varför jag ville gå med i gruppen eller någonting. Som en sten...

Under dom 4 månaderna som jag tvingade mig själv att gå dit sa jag inte ett ord under dessa möten. Jag lyssnade på andras problem och lite naivt tyckte jag att jag har det bättre än dom.. Så där illa som det var för dom var det ju aldrig för mig. Det är inte förens idag som jag insett hur dåligt man haft det. Trots att jag inte sa ett enda ord under dom där 4 månaderna så var det till stor hjälp att sitta där och lyssna... Hade mycket som snurrade i skallen back then... Jag var bara 11 år om jag minns rätt. I den åldern vet man inte riktigt vem man är eller vem man ska bli, man vet i stort sett ingenting. Det jag visste var att jag måste hitta ett sätt att överleva så med tiden blev jag lite småkriminell; stal ganska mycket för att få pengar och hamnade ofta i bråk. Sket i skolan för det mesta, jag gick dit men var aldrig på några lektioner; satt hellre i korridoren och spelade gitarr i min ensamhet och gav arga blickar till folk som gick förbi.

När jag insåg att stjäla inte var ett vattentätt sätt att tjäna pengar började jag med droger i ca. 1.5 år. Till en början var jag bara en brukare för att senare börja sälja lite på min hemmaplan; det gav ganska mycket pengar. Men inte tillräckligt för att klara dagen, de flesta pengarna gick åt till att köpa nya droger. Kanske inte heller det vattentätaste sättet att tjäna pengar, insåg inte då att ett jobb hade varit min räddning från mycket...

Efter 1,5 år med amfetamin och hasch så vaknade jag en morgon i mina egna spyor någonstans i Stockholm och då bestämde jag mig för att lägga av... Jag trotsade abstinensen och var drogfri efter ca. 1 månad.

Fortsätter att skriva mer ikväll...

På återseende!

Kan börja med att introducera mig lite granna innan jag börjar mitt bloggande... Kanske kommer ni kanske förstå min blogg bättre om ni vet lite mer om vem jag är och vad jag gör om dagarna.

Jag är 26 år gammal och arbetslös för tillfället. Har varit sjukskriven i snart 1 år för depression. För lite mer än 1 år sen så försökte jag ta mitt eget liv med ett avsågat hagelgevär men misslyckades (som tur är); bössan falerade när jag tryckte av... Jag är uppväxt med föräldrar som nu är nyktra alkoholister och levt i stort sett på egen hand sen jag var ung, väldigt ung. Jag och brorsan har fått klara oss i stort sett själva när morsan och farsan spenderade dagarna med att supa skallen i småbitar.

Man får ofta höra att "du är för ung för att veta vad livet handlar om, du har ingen ryggsäck". Jag älskar när folk säger sådant till folk dom inte vet ett skit om.

Jag bloggar inte om detta för att jag vill ha någon sympati från folk, jag vill inte bli ett "tycka synd om" offer. Jag bloggar om det här endast för min egen del... När man har mycket att tänka på och har mycket som gnager innanför pannbenet kan det vara skönt att skriva av sig emellanåt...

Jag skulle vilja våga kalla mig själv musiker också för den delen... Jag skriver mycket musik, oftast blir det i stil med Staind men ibland smäller det till ordentligt och då kan det komma nåt som hellre kan liknas med Dark Funeral. Jag har ett brett register när det gäller musikskapande. Kanske lägger upp nån länk till mina alster när jag känner för det...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer just nu..

På återseende.